Inom området precisionsmätutrustning är utrustningens noggrannhet och stabilitet direkt relaterad till mätresultatens noggrannhet, och valet av material för att bära och stödja mätinstrumentet är avgörande. Granit och marmor, som två vanliga högkvalitativa stenmaterial, övervägs ofta för konstruktionen av precisionsmätutrustning, men vilket är bättre? Låt oss gräva djupare.
Stabilitetsjämförelse
Stabilitet är hörnstenen i precisionsmätutrustning. Granit bildas djupt nere i jordskorpan, efter långvarig härdning vid hög temperatur och högt tryck, vilket gör den inre strukturen tät och enhetlig. Miljontals år av naturligt åldrande gör att dess inre spänningar har frigjorts helt, vilket ger graniten extremt hög dimensionsstabilitet. När miljöfaktorer som temperatur och fuktighet förändras är granitens deformation mycket liten.
Marmor däremot, även om den också bildas genom en långvarig geologisk process, har en relativt grov kristallin struktur och innehåller fler mineraler som kalciumkarbonat. Dessa egenskaper gör att marmor lättare expanderar eller krymper vid miljöförändringar. Till exempel, i en miljö med stora temperaturfluktuationer kan marmorns storleksförändring störa mätnoggrannheten hos precisionsmätutrustning, medan granit bättre kan bibehålla stabilitet och ge en pålitlig grund för mätinstrument.
Hårdhet och slitstyrka
Precisionsmätutrustning kommer vid långvarig användning oundvikligen att drabbas av en mängd olika friktions- och kollisionsskador. Granit har en hård textur och Mohs-hårdheten är vanligtvis cirka 6-7, vilket effektivt kan motstå yttre slitage och skrapning. Vid frekvent placering och förflyttning av mätverktyg och prover är det inte lätt att lämna tydliga märken på granytan, vilket bibehåller dess planhet och noggrannhet under lång tid.
Marmorns hårdhet är relativt låg, och Mohs-hårdheten är generellt 3-5. Det betyder att marmorns yta under samma användningsförhållanden är mer benägen för repor och slitage, och när ytans jämnhet skadas kommer det att ha en negativ inverkan på precisionsmätutrustningens noggrannhet. För mätutrustning som kräver långvarig drift med hög precision är granitens höga hårdhet och slitstyrka utan tvekan ett mer idealiskt val.
Korrosionsbeständighetsanalys
Olika kemikalier kan förekomma i mätmiljön, såsom förångning av syra-basreagens, vilket utgör en utmaning för korrosionsbeständigheten hos utrustningsmaterial. Granit består huvudsakligen av kvarts, fältspat och andra mineraler, kemiska egenskaper är stabila, med utmärkt syrabeständighet, alkalibeständighet. I komplexa kemiska miljöer kan granit bibehålla sina egna fysikaliska och kemiska egenskaper under lång tid för att säkerställa stabil drift av precisionsmätutrustning.
På grund av den kemiska aktiviteten hos dess huvudkomponent kalciumkarbonat är marmor benägen att utsättas för kemiska reaktioner i kontakt med sura ämnen, vilket leder till korrosion och skador på ytan. Denna korrosion påverkar inte bara marmorns utseende, utan förstör även dess strukturella stabilitet och påverkar sedan precisionen hos precisionsmätutrustning. Därför gör granitens korrosionsbeständighet det till ett mer pålitligt material i mätmiljöer där det finns risk för kemisk korrosion.
Granit har visat sig ha bättre prestanda än marmor vad gäller omfattande stabilitet, hårdhet, slitstyrka och korrosionsbeständighet inom olika nyckelindikatorer. Granit är utan tvekan ett mer lämpligt val för precisionsmätutrustning som kräver hög noggrannhet och stabilitet. Det kan ge en stabil och pålitlig grund för mätinstrument, säkerställa noggrannhet och tillförlitlighet i mätresultaten och bidra till att precisionsmätningsarbetet inom vetenskaplig forskning, industriell produktion och andra områden utförs smidigt.
Publiceringstid: 28 mars 2025